2000-05-29/ uppdaterat 2000-09-02
Jag heter Ida och läser sista året på gymnasiet. I religion har vi nyligen studerat olika etiska dilemman. Vi har av vår lärare fått i uppgift att formulera en fråga som vi ska ställa till en troende inom valfri religion. Denne person ska försöka svara på frågan och varför man svarar som man gör ur ens religions perspektiv. Jag skulle vara innerligt tacksam om du kunde hjälpa mig.
Tack på förhand Ida.
Fråga: En kvinna som har tre barn har varit hemmafru i snart tio år. En dag bestämmer hon sig för att skaffa sig en utbildning och göra karriär, detta trots att hennes man kan försörja familjen. För barnen innebär detta också att dom nästan aldrig får träffa sin mamma på kvällar och helger. Gjorde kvinnan rätt som valde att göra karriär framför att vara hemma hos barnen?
Det är inte lätt att svara på en abstrakt fråga om människor av kött och blod. Varje människa är ju unik och levande och när man svarar en levande människa anpassar man svaret till hennes speciella situation. Men här är ett typfall om en person som inte existerar annat än som hypotes. Det gör att svaret riskerar att inte blir levande.
För det första tycker jag man behöver veta mer om hur de har det i familjen under veckorna. Om kvinnan då har bra kontakt med sina barn och hon och hennes man kan samarbeta om hushållssysslorna så att hon ändå kan hitta tid att vara med dem på något sätt, så att de inte far illa. Kanske kan hennes man ändra sina arbetstider så att han är mera hemma med barnen. Sedan är det också relevant att veta hur gamla barnen är. Om de är närmare 10 år eller om det finns småbarn i syskonskaran. Om barnen är äldre tycker jag mamman kan ta sig ut i arbetslivet, men om de är små behöver de sin mamma och de skulle förmodligen fara illa av att aldrig se henne. Det är dock inte klart i frågan om hon arbetar både kvällstid och dagtid plus, helger eller om hon bara arbetar kvällstid och helger. Om hon inte arbetar dagtid kan hon ju vara med barnen om de inte har kommit upp i skolåldern än. (Fast det är väl inte troligt att hon har sådana arbetstider.) Om de däremot kommit upp i skolåldern har hon väl inte mycket tid att vara med dem om hon lämnar hemmet kvällstid.
Sedan undrar jag om man kan tänka sig att kvinnan försöker hitta en karriär som tillåter henne att vara med familjen lite mer. Kanske skulle hon kunna komma överens med sin arbetsgivare om andra arbetstider. Jag menar att ett arbete som inte tillåter en att vara hemma varken på kvällar eller helger är väl inte speciellt tillfredsställande i längden vare sig man är kvinna eller man. Om denna situation är övergående och bara varar en tid så kan det vara acceptabelt, men skall den bestå så tror jag det kommer att bli svårt för henne att behålla en bra relation till sin make och till sina barn. Hon kommer inte att känna sig förverkligad som människa för ingen människa lever bara för sitt arbete. För det verkar ju som denna karriär kräver att man avstår helt från familjeliv med de arbetstider det verkar vara.
Rent principiellt tycker jag att kvinnan har rätt att förverkliga sig i arbetslivet, men att inget arbete är värt att offra familjen för, varken för män eller kvinnor.
Här kommer också ett svar, från en katolsk kvinna - syster - änka.
I Katolska Kyrkan är äktenskapet ett sakrament och oupplösligt. Det är ett tecken på förhållandet mellan Kristus och hans brud Kyrkan.
För att ett äktenskap ska kunna fungera fordras det att man litar på varandra, att man kan tala med varandra och hjälpa varandra. Det är tyvärr inte alltid så det fungerar.
I ditt exempel har kvinnan varit hemmafru i 10 år och barnen torde vara mellan 5 och 10 år. Att barnen nästan aldrig skulle få träffa sin mamma kvällar och helger verkar extremt. Jag tror dock att om förhållandet i familjen har varit bra, barnen är vana att samtala och diskutera med föräldrarna, känner sig trygga och omtyckta och, märk väl, om pappan ställer upp, så är det inte farligt. Det kan vara sämre med en mamma som blir en bitter hemmafru och gnatar och tjatar. (Ta det nu inte som om jag tänker att hemmafruar är sådana). Jag tror inte man kan svara generellt på din fråga, vi människor är så olika, men om vi tar hänsyn till varandra och hjälper varandra, såväl inom familjen som utanför, så klarar vi av de flesta situationerna.